Massmedia brukar kallas för den tredje statsmakten. Kanske borde vi kalla opinionsinstituten för den fjärde? De statistiska undersökningar som produceras av dessa tjänar – vad de än säger – som underlag för de folkvaldas beslut. Förutsättningen för detta är deras trovärdighet, att de med statistikens stränga vetenskap vaskar fram den objektiva sanningen om folkets attityder. Men kan man verkligen lita på det? Johan Berggren har undersökt vårt största opinionsföretag – Sifo – och funnit att det slarvas en hel del med sanningen.
Sifo rapporterar: svenskarna tycker det är allvarligare med fetma än med impotens.

Kan vi tro på det?

Eller på: moderaterna upp en tiondel, EMU ökar i popularitet och Volvo gillar vi bäst. Medierna förmedlar snällt vidare undersökningarna som säker hårdfakta, med tabeller och grafer.

Siffrorna som beskriver en verklighet.

Kan vi tro på den?

För opinionsmätningsföretagen är det livsviktigt att vi gör det. Det är deras levebröd och affärsidé. Folks åsikter och värderingar är lukrativa. Sifo Group AB växte första halvåret 1999 med 18 procent och de hade rörelseintäkter på en halv miljard kronor.

"Våra opinionsundersökningar ger en tydlig bild av människors värderingar, attityder och åsikter", hävdar Sifo.

Men.

Till att börja med finns det några teoretiska invändningar. Bara de med pengar kan beställa opinionsundersökningar, så det är deras frågor vi får svar på. Undersökningarna och deras flitiga förekomst i medierna - som "fakta" - fungerar som självuppfyllande profetior. Rapporterar de att ett parti går framåt, lockas folk att "go with the winner".

Ovanstående kritik är svår att både bevisa och motbevisa. Den går att diskutera. Den förutsätter dock ett grundfaktum som instituten själva hävdar, nämligen att institutens frågor och svar levereras med viss ackuratess.

Men.

Om själva frågeproceduren utförs slarvigt, hotar det undersökningarnas grundläggande trovärdighet. Mellan allmänheten och de slutliga opinionssiffrorna finns en rad praktiska felkällor.

Jag har träffat flera telefonintervjuare, alla sysslar idag med något annat, som berättar att de regelbundet slarvade, hoppade över och fyllde i själva när de utförde sina telefonintervjuer.

Det främsta sättet att undvika konstiga avvikelser är att fråga så många människor som möjligt. Då pratar statistiker om att felvariabeln minskar. För undersökningar som är ämnade att gå ut till allmänheten via media, intervjuar Sifo alltid tusen personer, med slumpmässigt utvalda telefonnummer. På så sätt kan slumpmässiga variationer minimeras.

Det finns dock en felkälla som inte minskar med antalet tillfrågade, utan snarare beror på att så många måste tillfrågas. När frågandet blir industriellt, utförs det rutinmässigt och är svårövervakat. Många av de relativt lågbetalda, deltidsarbetande teleintervjuarna bryr sig inte så mycket om sitt jobb. Ett oöverskådligt antal av dem fyller i en del av frågorna själva, hittar på eller lägger till. När det ändå bara handlar om en eller ett par frågor i ett par intervjuer av tiotusentals frågor på tusen intervjuer, vad spelar det för roll, resonerade de jag pratat med.

Det beror helt på hur många av intervjuarna som fuskar, och hur ofta de gör det. De lär dröja innan vi får statistik på det.

Basinformationen för sina profetior får Sifo och de andra opinionsundersökningsföretagen från mängder av telefonintervjuer, besöksintervjuer och brevintervjuer. Telefonintervjuerna är den största posten, Sifo utför 725 000 varje år. Varje intervju innehåller en mängd frågor, som alla som någon gång fått ett Sifosamtal vet. En sådan frågelunta kallas internt för "omnibuss". Politiska ståndpunkter avlöses i omnibussen av frågor om uppfattningen av olika varumärken eller annonskampanjer eller levnadsvanor. Företag vill veta vad folket tycker. Svarsalternativen varierar, ibland ska man svara med en bedömning på en skala från ett till fem.

Här dansar den mänskliga faktorn in och gör sociopsykologi av hela matematiken.

- Visst fyllde man i svaren själv ibland, erkänner Peter, tidigare telefonintervjuare på Sifo. Svarade folk raskt och snällt, ställde man alla frågor korrekt, men började någon krångla och babbla om någonting, fortsatte man bara och fylla i formuläret ett par frågor tills de var klara med babblandet, då fortsatte man frågorna där man var. Så det gick undan lite.

Den före detta Sifointervjuaren uppskattar sina egna bidrag till formulären som kanske fem procent av frågorna på 20 procent av de intervjuade.

- Men jag fyllde alltid i vad jag trodde att de skulle svara, inte mina egna åsikter. Så tror jag de andra gjorde också emellanåt. Det här var ju inget man direkt pratade om, men blinkningar, fniss och halvkvävda kommentarer får mig att tro att jag absolut inte var ensam om det. Kanske hälften, eller lite färre gjorde det någon gång.

Problemet grundar sig i att en effektiv och snabb intervjuare får beröm och anses duktig. Eftersom det för många är ett deltidsjobb utan långvarigt engagemang är det av intresse att visa sig effektiv.

- Företaget hävdade att arbetsledaren när som helst kunde hoppa in och lyssna, men vi var så många och dessutom är det ju ett skitjobb som man hade så länge, på deltid. Ingen större katastrof om de skulle ha kommit på en med att hoppa över några frågor.

Peter menar att det också finns andra problem med omnibussarna än att intervjuaren skarvar och fyller i lite själv:

- Folk är ju inte så smarta alltid. Många inser inte vad en femgradig skala innebär. Man fick svar som "nej det gillar jag inte, en femma", eller "ja, jättebra, en trea". Då kunde man ju ibland hjälpa dem lite på traven. Om man orkade. På det hela taget var det ju inget som man brydde sig om.

Toivo Sjörén på Sifos stora central i Ronneby menar att de har ett gott skydd mot felaktigheter.

- Alla telefonnummer väljs slumpmässigt, och telefonintervjuarna går igenom projekten tillsammans med projektledarna innan de går vidare. Det finns arbetsledare som fungerar som kontrollerare och som kan stötta om intervjuarna är osäkra på något.

Han tror inte att fuskande intervjuare är något problem.

- De arbetar inte på ackord och om det är en ny och oerfaren intervjuare kan arbetsledaren lyssna av för att kolla att allt går bra.

Samtidigt berättar han om omfattningen på operationen; 150 intervjuplatser bemannas av 5-600 anställda. De flesta är deltidsanställda, och personalgenomströmningen är rätt stor.

- Men alla genomgår en utbildning, jag utgår från att de gör rätt.

Något han kanske inte borde göra.

Sifo är inte ensamt om problemet med intervjuare som inte tar sitt jobb på vidare stort allvar. Och därmed underminerar den statistiska "sanningen".

Stefan har jobbat som teleintervjuare på deltid hos det mindre företaget Sponsor Statistik, som undersöker "effekterna av sponsring och event marketing". Hans bild av situationen liknar Peters.

- Visst hittade man på och fyllde i själv. Inte för att man ville ljuga, utan för att det var så pinsamt att ringa upp folk och ställa massa idiotfrågor. "Vad tycker du om affärskedjan det-och-det: mossigt, jätteballt eller snobbigt?". Jag brukade inte ens säga mitt riktiga namn. Och sedan fick jag beröm för att jag var så snabb och duktig. Helknäppt.

Man kan inte annat än hålla med. Helknäppt.

Om man tänker på alla andra invändningar som finns mot opinionsundersökningarna:

De som inte vill ställa upp faller bort ur undersökningarnas slumpvalt uppringda nummer. Alltså blir de som är mest misstänksamma mot överheten blir underrepresenterade. Hur många ensamstånde flerbarnsföräldrar har lust eller tid att sitta tjugo minuter en kväll och svara på frågor? Den som inte är så bra på svenska förstår inte alla frågorna, risken ökar att intervjuaren "hjälper till".

Och om dessutom vissa frågor inte ens ställs till människor som utfrågarna upplever som besvärliga. Och därmed uppskattningsvis kanske 4 procent - eller mindre, eller mer - av frågorna fylls i av intervjuarna själva. Och utfrågarna helst inte vill lämna en kvälls arbete där "deras" resultat avviker för mycket från det förväntade allmänresultatet.

Då får man inte en tydlig, utan väldigt skakig bild av opinionsundersökningarnas resultat.

Opinionsundersökarna vill gärna att deras sanning ses som Sanningen. Det är deras affärsidé och levebröd. De tror nog också att det är så. Men som Sifos dotterföretag Defacto själva slår fast: "att veta är allt - att tro är inget".

Johan Berggren är frilansjournalist och medieskribent. Fotnot: Peter och Stefan heter egentligen något annat.