Nedanstående djupt seriösa inlägg i den litteraturkritiska debatten har
refuserats av både Ordfront och BLM. Finns det inte längre intresse av att
diskutera litteraturkritikens syften, legitimitet och uttryck? Vart finns
2000-talets Mats Gellerfelt? Skall litteraturkritiken gå samma väg som
filmkritiken, där de seriösa recensenterna skriver för sig själva och den
biobesökande allmänheten tittar på Hans Wiklund? Dessa och andra viktiga frågor
belyses i förevarande debattinlägg.
Under den gröna vågen var en av rödvinsvänsterns favoritförfattare amerikanske
Henry Miller, med titlar som "Sexus" och "I kräftans vändkrets" i bibliografin.
Millers författarskap utmärker sig otvivelaktigt som en kvalitativ och seriös
litterär gärning. Men man bedrar sig om man tror att det var detta som var
anledningen till framgångarna. Den egentliga orsaken var naturligtvis snusket.
För begravda i den långrandiga prosan fanns explicita sexuella skildringar, som
ju alltid intresserar. Ett tydligt empiriskt stöd får man genom att studera
Millers böcker på biblioteken, varvid man skall finna att det finns vissa
passager som är betydligt mer lästa än andra. Miller levde ju också som han
lärde, vilket återspeglas i hans liasons med en annan framgångsrik litterär
pornograf, Anais Nin. Mannen, myten, legenden alltså.
Millers framgång kan dock inte enbart tillskrivas det pornografiska inslaget i
böckerna. I sådana fall hade ju våra största förlag hetat Private eller Leif
Hagen, inte Bonniers eller Norstedts, och våra största författare hade varit de
där svettiga gubbarna som skickar in sina febriga fantasier till fibban för en
hundring, i stället för Sonnevi eller Tunström.
Den andra stora anledningen är givetvis att Millers böcker gav legitimitet åt
sökandet efter lust och perversioner. Ingen vill betraktas som en snuskhummer
och om man kan dölja sitt frosseri bakom intellektualism och finkultur behöver
man inte skämmas.
Problemet är bara att veta vad man skall läsa. Dels har vi problemet med att man
tvingas söka igenom låååååånga adjektivstinna naturskildringar innan man hittar
vad man är letar efter, dels har vi problemet med att hitta rätt framställning
för sina egna behov. Därför har vi som en lathund åt er, kära läsare, gjort en
guide till pornografin i världslitteraturen. Kategoriserad efter olika
preferenser kan man med denna guide leta upp framställningar med sådant innehåll
man själv önskar. Allt med hedern i behåll.
I seriös litteraturkritik såsom förevarande är det inte riktigt comme il faut
med sifferbetyg. Icke desto mindre, för att ytterligare underlätta för er att
finna det ni söker, kommer varje recension att åtföljas av två sifferbetyg,
enligt skalan 1-5 (där 5 är högsta betyg). Masturbationsvärdet är hur väl den
presenterade sekvensen fyller sitt behov. Härvid skall beaktas att betyget inte
är ett helhetsbetyg på verket som helhet utan enbart den sekvens som recenseras.
Det andra betyget är Det Finkulturella Alibivärdet, vilket är ett mått på hur
väl den recenserade framställningen döljer läsarens egentliga motiv. Som exempel
kan tas t ex Millers Sexus, som förvisso anses som "riktig" litteratur, men som
ändå kan få din granne på bussen att undra över om du är lite pervers. Titeln är
avslöjande, kanske. Med denna formalia i åtanke kastar vi oss genast in i
böckernas förlovade värld.
För den som i likhet med ungmoderater drar en lans, bokstavligen, för pluralism
och mångfald kan rekommenderas en underbar framställning i Jim Carrolls
ungdomsklassiker "The Basketball Diaries", vari bokens berättare engagerar sig i
sexuella övningar med två storbröstade unga tvillingar på samma gång. Allt
beskrivet med en lovvärd detaljrikedom och målande språk. Masturbationsvärdet
blir tveklöst 5. Boken i övrigt är en hyllad ungdomsskildring om hur farligt det
är med droger, men innehåller även (i och för sig patetiska) avsnitt om det fina
med poesi. Det Finkulturella Alibivärdet kan därför rättvist sättas till 4, med
visst avdrag för att läsandet av boken offentligt kan ge ett pubertalt intryck.
För den animaliske konnässören hänvisas till en annan ungdomsskildring, eller
snarare, barndomsskildring. I Ivar-Lo Johanssons "Pubertet" återfinner vi en
kärleksfull kontakt mellan brunstig ung man och kviga, vilket är en given
klassiker i denna lite undanskymda kategori. Man känner riktigt lukten och
känslan av fukt när den unge mannen ångar på i ladugården. Dock är skildringen
något kort varför Masturbationsvärdet får sättas till 3. Det Finkulturella
Alibivärdet kan å andra sidan inte underskattas - ingen kan misstänka att man
läser arbetarförfattare för de sexuella skildringarna och Ivar-Lo är härvid
inget undantag. Betyget blir således klart 5.
Om man söker gruppövergrepp på drogade överklassflickor kan utan vidare
motivering hänvisas till Bret Easton Ellis "Noll att förlora" där ett antal
yuppie-slynglar utnyttjar en fjättrad ung flicka. Inte min kopp te, men för den
som har preferenser i denna riktning är Masturbationsvärdet en 4. Dessvärre gick
Bret Easton Ellis finkulturella alibivärde generellt sett ned i och med
publiceringen av American Psycho. Inte minst i Sverige efter censurivraren Göran
Rosenbergs mediala bokbålskampanjer. Men "Noll att förlora" är förmodligen inte
helt förgiftad av uppföljarens rykte och Det Finkulturella Alibivärdet blir 3.
Den vaginala fetischisten skall absolut läsa porträttet av ett kvinnligt
könsorgan i Norman Mailers "Tuffa killar dansar inte". Ett mer finkänsligt och
ekvilibristiskt litterärt stilleben över vaginan får man leta efter.
Masturbationsvärde 4. Det Finkulturella Alibivärdet kan sättas till 3, emedan
boken som helhet har ett visst rykte av osedlighet. Mailers bok kan dock vara
till god hjälp även för den med andra preferenser. I en brutal sekvens skildras
t ex hur huvudpersonen penetrerar en kvinna som är draperad över motorhuven på
en Porsche medan kvinnans hjälplöse fästman gråtande tittar på. En given
guldgruva för den som uppskattar riktiga karlatag.
Om man gillar ångande S/M skall man söka sig till "Pornografens död" av den
skånska lyrikern, sångaren, och för all del prosaisten, Jaques Werup. Om än
såväl titel som omslaget på pocketutgåvan skvallrar lite om innehållet kan
eventuellt Werups intellektuella rykte rädda läsaren från allmän smälek. I en
levande sekvens återges hur en pornograf åser en visionär officers upptuktelse
av fyra unga nordafrikanskor, samtidigt som tuktarens likaledes närvarande
hustru idkar självhjälp. Förvånansvärt detaljerat och nyansrikt.
Masturbationsvärdet blir ett självklart betyg 5. Det Finkulturella Alibivärdet
får dock sättas ned p g a den alltför avslöjande titeln och kan sättas till 4,
dock med undantag för pocketutgåvan med en naken kvinnokropp som måste sänkas
till 2.
Gay-konnässörerna har efter vad jag erfar sina egna litterära förebilder, men om
jag ändå tillåts komma med ett tips även i denna genre kan hänvisas till den
alltid intressante William Burroughs febriga och bortglömda bok "Den röda
nattens städer". I flertalet episoder använder sig bokens sanningssökande
detektiv av den ovanliga deckarmetoden att höja sig till ett högre
medvetandeplan medelst homosex. Mycket, mycket märkligt. Dessutom bryter
Burroughs upp den traditionella romanstrukturen genom att helt frankt beskriva
de homosexuella övningarna som vore de ett teaterstycke, med scenanvisningar och
allt. Masturbationsvärdet har jag svårt att bedöma, men jag misstänker att den
porrtörstande bögen kanske inte riktigt går loss; därtill är Burroughs alltför
litterär och experimentell. Det Finkulturella Alibivärdet kan emellertid sättas
högt, betyget blir 5.
Denna guide kanske förhoppningsvis hjälpa våra litterära sökare därute att finna
rätt bok för sina behov. Det skall avslutningsvis framhållas att det finns ett
antal böcker av allmänt värde som kan rekommenderas i sin helhet, oavsett
preferenser vilka det i det närmaste vore tjänstefel att inte hänvisa till i en
sådan här redogörelse. Således kan framhållas den explicita "Histoire d'O",
skriven under pseudonym av Bataille, den sällsynt perversa "Ögats historia" av
samme författare, och givetvis den smygande syndiga "Lolita" av Nabokov.
Akademiskt orienterade kan vidare fördjupa sig i Susan Sontags" Pornografin som
litteratur". Litterära pornografer som ertappas kan med fördel skaffa sig
slipade försvarsargument i Sontags eminenta artikel. Camille Paglias
neofeministiska artiklar i nätidningen Salon kan tjäna samma syfte. ’
Så ni kan lugnt slappna av därute. Ni är i fint litterärt sällskap, om ni bara
vet vart ni skall leta.