M E D I A




Är inte den mentala folkhälsan värd mer kvalificerade själasörjare?

Om televisionen


En krönika


Jag ger djävulen en omgång


Frågor till världens verkliga härskare


Konstens död


Arkitekturens död


Litteraturguide för pornografer


Slarv i Opinionsfabriken!


Ynkryggar!



Litteraturguide för pornografer
av Mårten Schultz

Nedanstående djupt seriösa inlägg i den litteraturkritiska debatten har refuserats av både Ordfront och BLM. Finns det inte längre intresse av att diskutera litteraturkritikens syften, legitimitet och uttryck? Vart finns 2000-talets Mats Gellerfelt? Skall litteraturkritiken gå samma väg som filmkritiken, där de seriösa recensenterna skriver för sig själva och den biobesökande allmänheten tittar på Hans Wiklund? Dessa och andra viktiga frågor belyses i förevarande debattinlägg.
Under den gröna vågen var en av rödvinsvänsterns favoritförfattare amerikanske Henry Miller, med titlar som "Sexus" och "I kräftans vändkrets" i bibliografin. Millers författarskap utmärker sig otvivelaktigt som en kvalitativ och seriös litterär gärning. Men man bedrar sig om man tror att det var detta som var anledningen till framgångarna. Den egentliga orsaken var naturligtvis snusket. För begravda i den långrandiga prosan fanns explicita sexuella skildringar, som ju alltid intresserar. Ett tydligt empiriskt stöd får man genom att studera Millers böcker på biblioteken, varvid man skall finna att det finns vissa passager som är betydligt mer lästa än andra. Miller levde ju också som han lärde, vilket återspeglas i hans liasons med en annan framgångsrik litterär pornograf, Anais Nin. Mannen, myten, legenden alltså.

Millers framgång kan dock inte enbart tillskrivas det pornografiska inslaget i böckerna. I sådana fall hade ju våra största förlag hetat Private eller Leif Hagen, inte Bonniers eller Norstedts, och våra största författare hade varit de där svettiga gubbarna som skickar in sina febriga fantasier till fibban för en hundring, i stället för Sonnevi eller Tunström.

Den andra stora anledningen är givetvis att Millers böcker gav legitimitet åt sökandet efter lust och perversioner. Ingen vill betraktas som en snuskhummer och om man kan dölja sitt frosseri bakom intellektualism och finkultur behöver man inte skämmas.

Problemet är bara att veta vad man skall läsa. Dels har vi problemet med att man tvingas söka igenom låååååånga adjektivstinna naturskildringar innan man hittar vad man är letar efter, dels har vi problemet med att hitta rätt framställning för sina egna behov. Därför har vi som en lathund åt er, kära läsare, gjort en guide till pornografin i världslitteraturen. Kategoriserad efter olika preferenser kan man med denna guide leta upp framställningar med sådant innehåll man själv önskar. Allt med hedern i behåll.

I seriös litteraturkritik såsom förevarande är det inte riktigt comme il faut med sifferbetyg. Icke desto mindre, för att ytterligare underlätta för er att finna det ni söker, kommer varje recension att åtföljas av två sifferbetyg, enligt skalan 1-5 (där 5 är högsta betyg). Masturbationsvärdet är hur väl den presenterade sekvensen fyller sitt behov. Härvid skall beaktas att betyget inte är ett helhetsbetyg på verket som helhet utan enbart den sekvens som recenseras. Det andra betyget är Det Finkulturella Alibivärdet, vilket är ett mått på hur väl den recenserade framställningen döljer läsarens egentliga motiv. Som exempel kan tas t ex Millers Sexus, som förvisso anses som "riktig" litteratur, men som ändå kan få din granne på bussen att undra över om du är lite pervers. Titeln är avslöjande, kanske. Med denna formalia i åtanke kastar vi oss genast in i böckernas förlovade värld.

För den som i likhet med ungmoderater drar en lans, bokstavligen, för pluralism och mångfald kan rekommenderas en underbar framställning i Jim Carrolls ungdomsklassiker "The Basketball Diaries", vari bokens berättare engagerar sig i sexuella övningar med två storbröstade unga tvillingar på samma gång. Allt beskrivet med en lovvärd detaljrikedom och målande språk. Masturbationsvärdet blir tveklöst 5. Boken i övrigt är en hyllad ungdomsskildring om hur farligt det är med droger, men innehåller även (i och för sig patetiska) avsnitt om det fina med poesi. Det Finkulturella Alibivärdet kan därför rättvist sättas till 4, med visst avdrag för att läsandet av boken offentligt kan ge ett pubertalt intryck.

För den animaliske konnässören hänvisas till en annan ungdomsskildring, eller snarare, barndomsskildring. I Ivar-Lo Johanssons "Pubertet" återfinner vi en kärleksfull kontakt mellan brunstig ung man och kviga, vilket är en given klassiker i denna lite undanskymda kategori. Man känner riktigt lukten och känslan av fukt när den unge mannen ångar på i ladugården. Dock är skildringen något kort varför Masturbationsvärdet får sättas till 3. Det Finkulturella Alibivärdet kan å andra sidan inte underskattas - ingen kan misstänka att man läser arbetarförfattare för de sexuella skildringarna och Ivar-Lo är härvid inget undantag. Betyget blir således klart 5.

Om man söker gruppövergrepp på drogade överklassflickor kan utan vidare motivering hänvisas till Bret Easton Ellis "Noll att förlora" där ett antal yuppie-slynglar utnyttjar en fjättrad ung flicka. Inte min kopp te, men för den som har preferenser i denna riktning är Masturbationsvärdet en 4. Dessvärre gick Bret Easton Ellis finkulturella alibivärde generellt sett ned i och med publiceringen av American Psycho. Inte minst i Sverige efter censurivraren Göran Rosenbergs mediala bokbålskampanjer. Men "Noll att förlora" är förmodligen inte helt förgiftad av uppföljarens rykte och Det Finkulturella Alibivärdet blir 3.

Den vaginala fetischisten skall absolut läsa porträttet av ett kvinnligt könsorgan i Norman Mailers "Tuffa killar dansar inte". Ett mer finkänsligt och ekvilibristiskt litterärt stilleben över vaginan får man leta efter. Masturbationsvärde 4. Det Finkulturella Alibivärdet kan sättas till 3, emedan boken som helhet har ett visst rykte av osedlighet. Mailers bok kan dock vara till god hjälp även för den med andra preferenser. I en brutal sekvens skildras t ex hur huvudpersonen penetrerar en kvinna som är draperad över motorhuven på en Porsche medan kvinnans hjälplöse fästman gråtande tittar på. En given guldgruva för den som uppskattar riktiga karlatag.

Om man gillar ångande S/M skall man söka sig till "Pornografens död" av den skånska lyrikern, sångaren, och för all del prosaisten, Jaques Werup. Om än såväl titel som omslaget på pocketutgåvan skvallrar lite om innehållet kan eventuellt Werups intellektuella rykte rädda läsaren från allmän smälek. I en levande sekvens återges hur en pornograf åser en visionär officers upptuktelse av fyra unga nordafrikanskor, samtidigt som tuktarens likaledes närvarande hustru idkar självhjälp. Förvånansvärt detaljerat och nyansrikt. Masturbationsvärdet blir ett självklart betyg 5. Det Finkulturella Alibivärdet får dock sättas ned p g a den alltför avslöjande titeln och kan sättas till 4, dock med undantag för pocketutgåvan med en naken kvinnokropp som måste sänkas till 2.

Gay-konnässörerna har efter vad jag erfar sina egna litterära förebilder, men om jag ändå tillåts komma med ett tips även i denna genre kan hänvisas till den alltid intressante William Burroughs febriga och bortglömda bok "Den röda nattens städer". I flertalet episoder använder sig bokens sanningssökande detektiv av den ovanliga deckarmetoden att höja sig till ett högre medvetandeplan medelst homosex. Mycket, mycket märkligt. Dessutom bryter Burroughs upp den traditionella romanstrukturen genom att helt frankt beskriva de homosexuella övningarna som vore de ett teaterstycke, med scenanvisningar och allt. Masturbationsvärdet har jag svårt att bedöma, men jag misstänker att den porrtörstande bögen kanske inte riktigt går loss; därtill är Burroughs alltför litterär och experimentell. Det Finkulturella Alibivärdet kan emellertid sättas högt, betyget blir 5.

Denna guide kanske förhoppningsvis hjälpa våra litterära sökare därute att finna rätt bok för sina behov. Det skall avslutningsvis framhållas att det finns ett antal böcker av allmänt värde som kan rekommenderas i sin helhet, oavsett preferenser vilka det i det närmaste vore tjänstefel att inte hänvisa till i en sådan här redogörelse. Således kan framhållas den explicita "Histoire d'O", skriven under pseudonym av Bataille, den sällsynt perversa "Ögats historia" av samme författare, och givetvis den smygande syndiga "Lolita" av Nabokov. Akademiskt orienterade kan vidare fördjupa sig i Susan Sontags" Pornografin som litteratur". Litterära pornografer som ertappas kan med fördel skaffa sig slipade försvarsargument i Sontags eminenta artikel. Camille Paglias neofeministiska artiklar i nätidningen Salon kan tjäna samma syfte. ’

Så ni kan lugnt slappna av därute. Ni är i fint litterärt sällskap, om ni bara vet vart ni skall leta.




Lyssna på radio nu!
lyssna | www.sverigesfriaradio.se | radio@sverigesfriaradio.se | © 2003-2023